Det som inte dödar dig - Stärker dig?!

Nu känns saker och ting bättre, men inte helt bra. Bara den största delen. Men nu är de allt runt omkring. När ska förändringen ske? Ibland undrar jag om jag faktiskt var ett misstag?
Asså inte i ett patetiskt sätt nu som typ fan tyck synd om mig jag har de så svårt och jobbigt och vill inte leva. De är inte de som är grejen. Jag vill leva, livet är de bästa jag någonsin kommer att ha fått. Men varför måste allt hela tiden gå snet? De kan inte gå en lång stund som de är bra utan att något dåligt händer. År 2003 började allt med en sjukdom som heter diabetes. Sen dess har de bara fortsatt i dåligheter. Fattar ni snart sex år och de har alltid hänt något dåligt. Inga smågrejjer heller. Och för er som tänker diabetes va e de? De är ju ingen cancer precis som en utredare?, psykolog? på BUP sa till mig endast 15 år gammal och utan lisglädje! De är ju smart! Men hörru ungen du har ju inget att må dåligt för. Du har ju ingen cancer bara diabetes som du kan bli blind av och dö i om de går oturligt till! Förr i tiden var faktiskt diabetes en dödlig sjukdom. Och än idag kan man dö av de! Man kan hamna i koma och vakna, man kan hamna i koma och aldrig mer vakna, bli blind, få amputera kroppsdelar, och få fel på njurarna och dö typ 40 år gammal? Få högt kolesterol och få ökad risk till hjärt och kärlsjukdomar. Och hon säger att de inte är någon cancer till en 15 årig flicka som är djupt deprimerad och precis fått reda på att hon är sjuk. Och får höra allt de där som faktiskt kan hända samt att man faktiskt inte ska dricka alkohol när man är diabetiker de kan också leda till dödsfall om man inte aktar sig. Eller att man inte fick äta godis mer än nån gång ibland eller andra vissa saker. De vill ju säkert en tjej på 15 år höra som precis har upptäckt festandet med alkohol och i själva verket är en godisgris och en slarver när de gäller mat. Fattar ni vilken rädsla jag levde med dom första åren? Jag trodde att jag hade de ena och de andra i sjukdomsväg. För diabetes är en sådan sjukdom som påverkar kroppen nått så fruktansvärt! Idag vet jag mer och har lärt mig att hantera rädslan och att de inte tjänar något till att bli rädd. De förstör bara mitt eget liv. Jag fick helt enkelt ta kontroll över rädslan. Jag grät nästan jämt och trodde varje natt att jag inte skulle vakna dagen där på.

Jag läste till och med de för ett tag sedan att symtomerna man kan få är sjukt många och alltid olika från diabetiker till diabetiker och man kan alltså känna sig allmänt sjuk eller också såpass allvarligt att de kan kännas som att man är på väg att dö vilken sekund som helst. Alltså att man har någon annan sjukdom som är livshotande. Som för några år sedan hände något med mitt huvud. Jag kände mig jämt borta i skallen, pratade ibland fel och helt plötsligt kändes de bara som att huvudet skulle slockna och allt skulle bli svart. Jag hade även konstant huvudvärk, dimmsyn och ibland illamående och åt säkert 3-4 huvuvärkstabletter om dagen i ett halvår?! Jag var så rädd jämt och till slut la dom in mig på diabetes mottagningen och jag förklarade mina symtomer och berättade att jag trodde att de var en hjärntumör. Dom röntgade hjärnan på mig. De var de värsta i hela mitt liv. Dom timmarna man fick vänta på resultatet var dom värsta timmarna i hela mitt liv hittils. De var ju som tur inget och vi kom fram till slutssatsen att de helt enkelt var diabetesen som påverkade mig på de viset eftersom mitt blodsocker aldrig låg bra. Min diabetes var svårinställd och jag fick en pump som jag anser än idag rädda livet på mig. Jag hade nog aldrig orkat fortsätta och må så som jag gjorde. Jag kunde inte vara mig själv eftersom huvudet var borta och jag mådde dåligt psykiskt. Jag tror inte jag ens drack alkohol på nästan ett år. De gick inte eftersom huvudet redan vart yrt. När pumpen började göra sitt märkte jag vilken skillnad. Deprissionen försvann och jag kände mig inte sjuk längre. Jag kunde leva som en normal människa. Bara den grejen att man kan få en deprission som symtomen av diabetes. Man blir deppig, mår dåligt och tappar livsglädjen utan att veta varför. De bara försvann.

Som idag har jag väldigt ont i kroppen hela tiden och den domnar även väldigt ofta, så ibland känns de som att jag inte har några armar! Fingertopparna sticker för de mesta. Vissa säger att jag kan ha täta kanaler i handlederna medans vissa menar att de beror på diabetesen. Ledvärken vet jag inte om den beror på diabetesen eller om de kan vara så att jag ärvt mammas sjukdom som faktiskt är ärftlig. Dom gjorde ett test när jag var yngre men de vissade sig inget då. Men de är också en sådan sjukdom som har svårt att visa sig i prover. Jag tror iofs att de säkert har med diabetesen att göra eftersom jag antagligen inte ligger bra i den. De jag vill komma fram till är att diabetes är ingen lätt sjukdom som många kan tro. Visst vi har ett val att göra hur vi kanske vill må men alla har faktiskt inte de valet. Vissa har bara en obalans i sockret och de kan vara svårt att stabiliseras. Sen är de inte så himla lätt att leva efter dom reglerna som man kanske egentligen borde följa. Men jag har lovat mig själv att när jag väl har flyttat till min egna lägenhet ska jag börja sköta mig ordentligt för min hälsa. Jag kommer absolut inte vara nitisk men ordenlig och tänka en gång till innan jag handlar. Som sagt vi lever bara en gång här i livet. Så vitt vi vet!

Nog om de! PUSS

Kommentarer
Postat av: Sandra Johansson

Väldigt bra och starkt skrivet :)

Läste hela texten och jag tror att om många gjorde som du så vet fler hur svårt det är att ha diabetes /: Starkt jobbat!

2009-09-06 @ 21:55:52
URL: http://gloriantur.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0